mammaochflis

Japp, idag har jag jobbat för första gången och det var faktiskt jätteroligt!
Det är mycket nytt att lära sig så jag är lite snurrig i bollen nu på kvällen. Sambon och Flis hade i alla fall haft det jättebra idag, lekt och stojjat och haft det mysigt.  Farmor och Farfar hade vart över och det hade Flis tyckt vart jättekul! Tror jag det :) Det är bra att det händer saker här hemma, fast inte jag är hemma.

När jag kom hem så sov Flis, hon hade sovit i ca 30 minuter och sov vidare i ca 1,5 timme. Jag själv slockande på soffan i ren utmattning! Hehe och det mina vänner- det är inte ofta!
Nä hon vaknade hämtade sambon henne från sovrummet och gick ut i köket. Flis såg mig först inte men när jag sen sa: 

"Hej Flis" så började hon att gråta och stäcka armarna till mig. När hon väl kom till min famn så drog hon den där djupa sucken. En suck med gråten i halsen och med armarna kring min hals. Jag fick sen inte gå många steg ifrån henne på hela kvällen. Lilla stumpan, mammas älsklingstjwj trodde att jag skulle gå igen.
Jag har läst om det sk " tanknings fenomenet" Om barnet är knutet vid en person, ( oftast mamman, men den som är hemma med barnet mest.) När den personen är borta så accepterar barnet situationen i sig. "Nu finns inte mamma och då går jag till pappa/ farmor/ mormor etc. Men när sen mamman kommer tillbaka förstår barnet att mamman vart borta och måste då tanka på med "Mamma känslor" och är rädd för att bli lämnad av mamman igen.
Det brukar ge sig efter ett tag när barnet förstår att Mamman kommer tillbaks och blir mer och mer van med andra personer runt omkring. Längre stunder för ett sånt litet barn kan dock vara skadligt. Alltså i flera dagar i stäck. Barnet får för lång tid att anstränga sig och måste få återhämta sig med jämna mellanrum.
Detta skrämmer skiten ur mig när jag tänker på att sambon och jag kanske inte kommer att leva tillsammans under Flis småbarns år..........

Men men- det är bara tankar som gör än orolig. Bättre att fokusera på att försöka göra livet så lätt för henne som möjligt. Hur det nu än blir.

I går såg jag på " Berg flyttar in" med Carina Berg. Igår flyttade hon in hos Pernilla Wahlgren. Carina frågade Pernilla om hur hennes senaste separation påverkade henne. Hur det var och så... Pernilla tänkte efter en stund och svarade sedan gråtandes " Det svåraste är att jag mot min vilja tvingas att vara ifrån Theo.” ( Theo är hennes tvååriga son.).
Carina svarade att hennes gråtande inte gjorde något och att hon kunde förstå det.
Jag citerar henne, hon sa. "Jag förstår dig, man är väll inte riktigt gjord för det". Jag kunde faktiskt inte hålla mig, utan föll ett par tårar jag också- där ensam framför tv:n.

Nej, man är faktiskt inte gjord för det. Jag kan liksom inte ens tänka mig att vara ifrån Felicia ett dygn ännu. Säkerligen så lär man sig med tiden och för barnets skull måste ett delbart boende ske väldigt successivt. Men fy fan vad det svider i en ibland. Varför ska hon behöva ta det ? Varför ska hon behöva uppleva det här och varför kan två vuxna människor inte bara FIXA DET!`? Så går tankarna i mitt huvud ibland.
Å andra sidan- ett barn förtjänar inte ständig irritation. Två föräldrar som drar åt olika håll. som hela tiden försöker men ständig misslyckas. Det måste kännas som ett misslyckade även för barnet. Och det vill jag ju absolut INTE!  

Den som lever få se :)

Kram på er- alla ni!