mammaochflis

Intervjuerna rullar in. Samtal från trevliga kvinnliga förskollechefer som gärna vill träffa mig för en intervju. Det är kul, och känns väldans bra! Om inte annat känns det som en trygghetsbas med fast inkomst.

Däremot finns det annat som virrar till det. En hel del.

Jag trodde inte att jag skulle ta det så hårt. Jag trodde inte att jag skulle förstå vad som händer förrän jag såg det med egna ögon. Just nu, är det nästan plågsamt att veta, men att fortfarande leva nästan som om allt var som förut.

Drömmen, om den fina familjebildningen, vi vet- villa- volvo. Vovve. Nåja. Vi hade absolut inte tänkt skaffa vovve, antagligen inte volvo och definitivt inte ett stort fristående hus.

Men, syskon till Flis, ett fint lagom stort radhus och en bättre bil skulle sitta fint!

Jag tänker inte lämna ut hela vårt privatliv och berätta för hela världen ( ja för alla läser ju verkligen min blogg) vad det var som gick snett. Det skulle bli för nära och kännas konstigt. Men jag måste ändå skriva av mig lite.

Jag tror att det kommer gå bra- och jag tror att saker och ting kommer bli bättre. Men nog fan känns det! Och någon stans hade jag nog förträngt att det skulle bli jobbigt, tungt och lite tragist sådär.

Jag hade liksom inte tänkt det så här.

Hur fan gick det till?

Var inte han, pappan till mitt barn. Han, som var mannen i mitt liv ?

Under andra jobbiga perioder i mitt liv har jag tänkt livet som en bok.

En gång, för länge sen. Jag var 17 år och jag och min mamma grälade om allt och inget. Livet kändes tungt och jag bestämde mig snart för att göra något drastiskt. En stor förändring för att må bättre. Jag flyttade, hem till min syster. Och där bodde jag i ett år. Jag minns att när jag flyttade så grät jag, ja både jag och min mamma. Senare samma kväll så skrev jag ett långt brev till min mamma. Och där skrev jag något om att vårt liv tillsammans inte var slut. Jag skrev att jag någon gång skulle vilja skriva en bok om allt som har hänt. Jag skrev att ingenting var slut. Utan att kapitlet om när jag bodde hemma bara var slut. Det var färdigskrivet och jag var tvungen att hitta nya vägar att fortsätta. Så att jag kunde skriva fler kapitel.

Lite så känns det nu. Kapitlet om när jag levde med C är slut. Det är färdigskrivet. Det är sorgligt. Men det finns mer att ta av. Det kommer nya kapitel, det händer nya saker. Just nu har jag lite svårt att fokusera på saker jag måste göra. Tankar springer runt i huvudet och har inte riktigt funnit sig till rätta. De kan inte slappna av och fokusera. En god vän till mig säger att jag ska låta det vara så. Låta allt ta sin tid. Innan saker och ting har lagt sig på plats för att få krafter till att komma på vägar att fortsätta leva. Även om jag inte tänkt det så här. Så blir det så nu. Och det är med viss osäkerhet men med viss framtidsutsikt jag tar klivet ut i stora världen, igen. Jag ska börja leva på det nya kapitlet snart.

Nästa kapitel blir: Livet som ensamstående! Here I come!