Hej mina vänner

Hej mina vänner!

 

 

 

Julen närmar sig med stormsteg och jag måste säga att det tanken har gjort mig lite van.

Men vad kan förbereda en på att man inte ska få vara med sitt barn på Julafton?

Jag vet att Felicia kommer ha det bra utan mig. Hon är med sin pappa och sina farföräldrar och jag antar att Flis kommer ha så roligt att hon inte ens kommer att tänka på att jag och mormor/ moster är någon annan stans. Det är bara jag, som tycker att det känns TRAGISKT!!

 

Så för att försöka ha en trevlig jul utan min skatt så försöker jag hela tiden att tänka:

 

  1. Felicia kommer ha det bra. Och det är ingen idé att jag själv går och grämjer mig över något som är onödigt för hennes skull. Jag borde i stället vara glad för att hon har sin pappa för sig själv hela kvällen.
  2. Det är bara en viktigt kväll. Det är inte så att hon ska vara borta i en månad. Inte ens en vecka! Jag och min familj kan fira jul med Flis på juldagen.
  3. Jag har henne på nyår och nästa JUL.

 

 

 

Men det spelar egentligen igen roll för hur mycket jag än försöker så känns det såklart som en stor sorg i hjärtat. Jag missar se henne!

 

 

Hela grejen med vår separation har börjat gå in i huvet ordenligt. Jag har berättat för en granne och numer när man pratar med nya folk och berättar om sin familjesituation så kommer det ju fram. Och desto fler gånger man nämner det. Desto bättre går det ! Folk är förstående och säger stöttande ord. Tack för det !

 

Men det tråkiga med hela separationen är ju att vi gjort Felicia till skilsmässobarn. Hur bra det än är att vi gör det nu när hon är liten och inte vet bättre.. Det känns i alla fall surt gentemot henne. Att hon aldrig kommer få känna känslan över att mamma och pappa är den trygga basen tillsammans.

Det blir säkert bra i alla fall. Vi har skrivit papper och vi har bestämt dagar. Vi har delat upp grejer och det mesta flyter på rätt bra.

Nu sitter jag med Flis i soffan. Hon ser på Pippi långstump och jag ska hoppa in i duschen har jag tänkt. Senare idag ska vi hem till Becca och Noah!

 

En dag, kommer Felicia nog att säga:

” Mamma” varför bor inte vi med pappa?

Vad gjorde att ni gjorde slut?

Älskade ni inte varandra?

Kunde ni inte ha väntat lite?

Tänkte ni aldrig på mig ?

 

Jag vet, att det kommer kännas tungt att berätta det för henne. Men jag vet också att jag kommer kunna stå rakryggad och säga.

Att jag visst älskade honom. Och att jag trodde på det till 100%  att jag ville och trodde att det skulle bli vi och att vi skulle ge henne allt det vi drömt om. Jag kommer kunna se henne i ögonen och säga att vi verkligen försökte och att vi absolut tänkte på henne. Att vi ville ge henne än så bra framtid som möjligt. Även om det inte alls blev,  så som vi trodde vi visste, ville och kunde genomföra.

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0