Det går..

 

 

Det går bra. I går kom Vici hit och vi babblade i timmar, såg på en film, åt godis och hade det trevligt. Kl 00:30 gick hon hem. Tur att hon bara har ca 2 min väg att gå.  Jag kom i säng ca en halvtimme efter att hon gått. Det sista jag tänkte var att det skulle bli skönt att få sova nu-hurr länge jag ville. Men självklart, så saknade jag Flis, och jag sakar henne nu. Skulle jag få välja nu så skulle jag ju vilja ha henne hos mig. Men jag känner ändå att det går lite bättre den här gången. Jag måste ju vänja mig. Jag kommer att vara utan Flis då och då, för resten av livet. Det kommer alltid, att kännas tomt. Det kommer alltid att vara något som fattas när jag inte har henne hos mig.

 Även om jag någon gång skaffar oss en ny familj. Ja ni vet, man,  fler barn, hus, bil, hund. Nej inte hund, den skippar vi.

I vilket fall, även om det någon gång händer oss. Så kommer det aldrig att kännas fullständigt när jag inte har henne hos mig. Men det är så det är, har man separerat så har man, och det av många anledningar.  

Flis är inte bara mitt barn och hon förtjänar att inte ha mig hack i häl alltid. Hon förtjänar att ha sin pappa. Hon förtjänar att känna att han tycker om henne, lika mycket som jag gör.

Och jag, får helt enkelt lära mig leva med att våga släppa taget. Våga göra andra saker.

 Även om det är svårt och även fast jag egentligen inte vill.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0