en gnällis och jag
Ja, idag är det riktigt riktigt gnälligt. Flis sov från 20:15 igår till 08:45 i morse ! ( ja med ett uppvak.) Så hon har sovit en hel del, ändå verkar hon trött. Så jag la henne i sin säng nu, vi får se om hon somnar. Hade först tänkt att vi skulle åka å handla så att hon fick se lite annat i alla fall.. men med sånt gnällhumör så avvek jag. Åka själv, med en trött och handla. Hon kommer inte kunna somna i kundvagnen direkt och ska jag då bära en unge som inte vill någonting. Jag tror inte det va ?
Det är sånna gånger man märker av att man är själv. Hade jag inte vart det, hade vi kunnat ta två vagnar och en hade alltså kunnat ha huvud ansvaret för Flisen och en för handligen. Nåja, nu ska vi inte vara så negativa. Allt går om man bara vill. Storhandla är svårt med en liten själv. Men då får man handla oftare i stället, mer tidskrävande såklart men så får det bli. Hade jag verkligen behövt handla idag så hade jag kunnat ta barnvagnen och använt en korg i stället för kundvagn om det nu var så att Flisen var trött. Trött är hon nu i alla fall. Hon är så söt, hon vill ha dörren öppen och hon vill gärna att jag gör i ordning lite välling som hon bara vill dricka två klunkar av. Jaha ? Varför då ?
Från och med den första mars står jag som ensam ägare på lägenheten. Det ni!
Idag fyller min svåger 31 år ! Jag hade i alla fall tänkt åka dit en stund, men vi får se hur Flisen mår. Nu sover hon ju på dagen och vakande sent i morse så hon kommer nog ha energi ikväll.
I morgon kan jag i alla fall gå till jobbet. Jag mer eller mindre tvingade Flisens far att ta hand om henne så att jag kan få gå till mitt nya jobb. Nån måtta på uppdelning av vabbdagar får det vara, trots att han inte bor här. För trots det, har vi gemensam vårdnad och är föräldrar lika mycket för det, även fast Flisen bor mest här.
Tänk att det kan bli så här konstigt. Att ens drömmar omvärderas och att en livssituation kan förändras så drastiskt. När jag var liten så undrade jag hur min mamma och pappa kunde vara så arga på varandra. Hade det inte skaffat barn tillsammans, och levt en himla massa år tillsammans. Kunde man bara glömma allt det fina? Kunde känslor bara försvinna? Och hur kunde man tycka så illa om någon när man borde komma ihåg hur många gånger man talat om att man äskat varandra. När man delat så mycket drömmar och när man planerat en hel framtid tillsammans. Hur kunde det ske ?
Och nu står jag här.. och gör precis samma sak själv. Ja, okej, jag gifte mig aldrig även om det var tanken då, och jag hann bara skaffa ett barn..
Jag kan inte riktigt sätta ord på det nu heller, men nu vet jag om känslan, jag förstår min mamma och pappa. Jag minns att jag frågade dem båda två. ” Kommer inte ni ihåg när ni gifte er, eller när ni fick oss”? Dem svarade att det gjorde dem, självklart. Att ingenting skulle få dem att glömma den dagen då vi föddes, den känslan skulle aldrig försvinna. Men känslan över att vara lycklig med varandra hade försvunnit och gick inte att hitta. De kunde inte längre känna så… Men vaddå bara försvinna kunde jag fråga ? Bara sådär helt plötsligt?
Jag fick svaret att så var det ju såklart inte, ”sånt tar tid”. Och jag stod där som nio eller tio åring och fattade noll. ”Vadå tid?” ”
Det som tar tid är att förstå, det tar tid för hjärnan att acceptera att tankarna omformuleras. Det tar tid för hjärtat att sluta gråta, och sedan att lära sig leva med sina nya förutsättningar. Allt som allt går det riktigt bra, bättre än jag trott, även om det numer hoppar grodor ur munnen på mig och flisen pappa titt som tätt. Jag minns det från min mamma och pappa också. Och jag kan höra dem än idag. Men nu mer kan jag också se dem le år varandra och prata om bra minnen från den tiden när jag och mina syskon var små. De kan dra upp minnen från låååångt tillbaks. Då vi som familj åkte utomlans eller firade nyår hos grannarna. Jag var åtta, nästan nio tror jag. När mina föräldrar skilde sig. En hel del saker minns jag inte, men vissa saker kommer alltid finnas där. Känslan över att de skulle flytta ifrån varandra, att pappa drog in en ny tjej i våra liv och att hon dessutom skulle flytta in i VÅRT HUS. I Mammas och Pappas hus.
Som nioårig tog det emot. Min syster som var 15 vägrade att sätta sin fot i huset mer och hon och pappa pratade inte på länge. Min bror, på ca 2 år blev förvirrad och änslig. Överaktiv och fick stressprickar på hakan. Mamma trodde det var ketchup han var allergisk mot, men det var det inte. Felicia är 1,5 och hon tar det faktiskt bra. Hon kan också orolig ibland men å andra sidan har hon kvar hela sitt liv här och hon somnar fint i sin säng. Jag tror att hon är trygg.
