mammaochflis

Grattis På Mors Dag!

Nog har det inte alltid varit så lätt. Nog har vi inte alltid dragit jämt. Nog har vi inte alltid velat förstå varandra och nog har vi sårat varandra djupt in i själen ett par gånger. Men alltid, har jag velat krypa upp hos dig och känna mig liten. Hos dig kan jag vara hur jag vill, för jag vet att jag får vara det. Jag vet att du tycker om mig utan att jag behöver göra ett enda jota. Under min tonnårstid ville jag inget annat än att få slut på allt tjat och gnat. Jag glömde vantar, mössor, mat tideroch lägga kläder i tvätten. Jag sket i att plocka ordning efter mig, jag pratade i telefon i flera timmar med olika killar jag som jag då var upp över öronen förälskad i och inte nog med det utan även med flertalet andra vänner. Telefon räkningarna nådde sina gränser och jag fick stå upp för det och betala en del. Hela mitt liv kretsade kring egoistiska tankar om mig själv och mina vänners behag. Jag duschade näst intill varje dag, portade badrummet och lät INGEN komma in på säkert en timme. Jag stängde in mig på mitt rum, vägrade att öppna mig. Stängde igen. Jag rotade upp gamla minnen, letade efter svar, undrade varför. Försökte luska, ta upp och göra dig ledsen. Vi bråkade till 1000, jag trotsade och triggade dig nog mer än någonsin. Jag slutade hjälpa till, jag glömde bort att komma hem till planerade familjemiddagar. Tillslut fick jag nog och flyttade, jag valde att göra mig fri och flyttade till min syster. Under hela mitt liv och av alla beslut jag nånsin tagit är det, det mest smärtsamma jag vart med om. När allt var packat och klart och jag stod i din hall och vi sa hejdå.

Du frågade om jag verkligen ville flytta, och tårar började rinna ner för dina kinder. Jag kände hur det brände i ögonen på mig och de fylldes med tårar de med. Jag svarade ”Ja” och du sa att jag alltid var välkommen tillbaka. Vi kramades en kort stund innan jag tog bort dina armar från min kropp och gick ut till hissen där min svåger väntade. Jag grät fortfarande och jag sa till honom att jag hade lovat mig själv att inte gråta. Han sa att det skulle bli bättre nu. Att jag i alla fall kunde pro bo hos honom och min syster ett tag.Jag bodde borta i ett år.

Det året är ett av de bästa åren jag haft. Jag lärde mig massor, jag blev morgnare, jag lärde mig ta ansvar för mig själv på ett helt annat sätt. Utan vårt ständiga gnäll. Vi började sedan att umgås som mor och dotter igen och det var många gånger jag kom på mig själv att jag saknade dig. Att du för alltid är min underbara mamma. Ett år passerade och jag flyttade hem igen. Vi försonades, på riktigt och sen dess så förstår jag. Jag förstår att för mig är du bäst, även om det ibland kan bli lite för inpå, som när jag var i tonnåren.  

Jag lever som vuxen kvinna själv nu och även fast jag bara har ett barn så försåt jag frustrationen över att inte få allt att gå ihop. Jag hör mig själv säga saker som du ofta sa när jag var liten. Jag känner igen mig i min egen dotter sätt att se på mig. Hur hon kryper upp i min famn och borrar in sig i min kropp. Jag kan riktigt känna hur hon älskar mig. Precis som jag kände när jag själv var liten.

 Jag minns känslan av att vilja vara dig så nära. Jag minns hur du brukade natta mig, smeka mig i håret tills jag nästan somnade och hur du varje kväll talade om för mig att du älskade mig och hur jag gjorde dig glad när jag gjort vissa saker.

Nog har det inte alltid vart lätt. Men jag vet att du finns där för mig, vad som än händer. Ibland, när saker och ting känns tungt så tänker jag på dig som en förebild.

”Om mamma klarade det, under alla jobbiga svårigheter, då kan jag också."

Jag vet att när jag ropar ”Mamma” så kommer du, omfamnar mig och säger att allt kommer att bli bra.

 // Din Sofie