A bit down, and a bit up!

A bit down, and i bit up!

 

 

Det är mycket nu. Så mycket jag borde göra. Måste måste måste ta tag i allt. Flis är sjuk. Och jag är hemma från jobbet. Flis pappa har vart här och passat Flis två dagar förra veckan. Så nu är det min tur. När vi ses så börjar vi prata. Det händer att vi drar upp minnen från förr. Det händer att jag tänker på honom som den som jag borde vara med. Det händer att jag tänker att jag inte någonsin kommer kunna vara med någon annan. Men det är väll så, man bearbetar.

Har man levt fem år tillsammans så har man en hel del minnen, en hel del saker bakom sig. Saker man inte bara kan filtrera bort och jag antar att man inte ska det. Jag antar att det måste få ta den tid det tar.

Jag trivs som det är nu. Det är inte det. Jag tycker att det är otrolig skönt att slippa allt tjat, allt bråk, allt idioti vi höll på med. Och all irritation, all övertygelse och allt ” jag vill, ska vi, kan inte du, ska jag? ” Gå upp nu för helvete” !!

 

Att vara ensamstående är en väg på taggiga rosor. Det är underbart skönt! Det är faktiskt få gånger jag känt mig ensam. Men det är klart att jag känt mig ledsen, och vi ska inte tala om hur arg jag känt mig, och hur jag velat dumförklara mig flertalet gånger. Men ibland så, ibland så önskar jag att jag kunde spola tillbaka tiden. Få det att bli som vanligt igen. Men sekunden efter så ångrar jag mig, igen.

Visst älskade jag honom, mer än vad som ord kan beskriva. Men något gick rent käpprätt år helvete. Och nu, mår jag bra. Även fast saker och ting är svårare nu. Det är svårare att få allt praktiskt att gå ihop. Det är svårare att hinna med. Att få saker att bli gjorda.

Det är svårt att inte ha någon att luta sig emot. Men det är också skönt att inte ha någon som man borde luta sig emot, men inte riktigt kan!

 

Ja jag ska erkänna att jag är lite förvirrad. Jag och Flis pappa har pratat så mycket om så mycket saker att tankarna snurrar lite nu.

 

Huvudsaken är i vilket fall att jag mår bra. Så att jag kan vara en bra mamma och ta hand om Flisen. Och jag mår bra nu. Bättre än på länge. Även fast det hugger till ibland. Jag tänker på Flis. På alla de drömmar som jag och hennes pappa hade byggt upp tillsammans.

”Gör jag verkligen rätt nu, som bara står här och ser hur vår tänkta framtid seglar förbi” kan jag tänka. Och jag måste erkänna, att tanken skrämmer mig ibland.

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0