mammaochflis

 

 

Ja nu är jag med på tåget igen. Både pyskiskt Och Fysiskt :)
 Datorn är hemma och jag kan därför skriva. Det är kul att så många vill att jag snart ska lägga upp ett nytt inlägg. Jag har faktiskt saknat att skriva lite. Men just nu ha jag så mycket i huvet att jag inte vet vart jag ska börja, eller vad jag ska skriva egentligen. Jag kan ju börja så här:

 

 

En dag vaknande jag upp, allt gick som vanligt. Lämnade tösen till förskolan, gick hem, plockande, ringde viktiga samtal, checkade almanackan osv. Sen kände jag att jag bheövde ta tag i saker. Sorterade våra fotoalbum, tog ur alla kort och gjorde ett nytt till sambon, förlåt mig. Jag menar, exet, mitt barns far. Sedan gick jag vidare till lådorna av födelsedagskort och brev som vi fått av varandra, av vänner, familj och släkt. Det gick ju bra och jag kände mig helt okej.

Men så plötsligt. Så började jag att tänka. Jag räknade dagar. TRE dagar efter att han flyttat ut. Tre dagar, Och redan var jag ursuddad, raderad och man kunde alltså handla hur som helst nu. Bara så där, helt plötsligt? Utan att alls aldrig innan velat eller behövt det innan?

 

PANG!!

Det känns som om någon slår till mig hårt med knytnäven i ansiktet, jag vänder mig bort och fösöker samla kraft, men då får jag en rak höger igen. Jag faller ner på golvet, blir sparkad och slagen ännu mer. Blir i hoprullad i en matta och kastad i en sopcontainer.

 Jag sitter fast! Jag inte komma loss!  Jag skriker !: Jag förstår inte…. !!!  Hur ? Varför? När?

 

Jag måste vara dum i huvet! Hur jäkla dum och naiv får man vara?

Sen sitter jag sådär. Hela dagen. Hur mycket jag än försöker så får jag inte stopp på tårarna. Dem bara fortsätter trots att jag säger åt dem att sluta.

 

Tillslut pratar jag med min bästa vän och hon kan inte göra så mycket mer än att säga att hon förstår mig. Att hon skulle vilja klappa till dem båda två. Att jag förtjänar bättre, förstår bättre och borde verkligen ta mig samman nu, i alla fall en stund.

 

Jag försöker. Men tillslut måste jag ringa honom. Och hur arg och bitsk jag än är så känns det ändå bättre efteråt. Jag tar en dusch och känner mig inte lila raderbar längre. Känner att jag förstorat upp det hela en aning. Fortfarande skulle jag vilja klappa till dem båda två, säga till henne att hålla fingrarna borta!  Ta en såg och såga av hans.. ..

 Även om inget av det är mitt längre så hade jag förväntat mig lite mer respekt, lite mer medkänsla och omtanke på någon man faktiskt levt med, älskat och skaffat barn med.

 

Det slutar inte där. Jag är okej idag och allting var inte så fruktansvärt hemskt som jag hade målat upp det. Idag har vi pratat och jag förstår ett och annat mycket bättre. Och jag vet att ingenting hände under vår tid tillsammans. Men det spelar egentligen ingen roll.

 

Jag vill inte ha tillbaks det. Och egentligen har vem som helst rätt att ” ta min plats” men, det kändes ändå som ett slag under bältet. Som om hela världen skulle gå under.

Men det gjorde den inte. Och jag, är så himla glad över allt stöd, och medkänsla som jag fått av er, Mest av dig s. Dig som jag kan ringa och gråta. Och till M, som verkligen försöker att förstå, som finns till hands och som gör mig glad.

 

 

Och Vici och Matthias!  Tack så mycket !  Tack för allt!

ps, Tyck inte allt för synd om mig nu. Jag lever och jag klarar av det. ds.