mammaochflis

                                        
                                                Du är mammas skatt!

 

Ja, idag är det min första pluggdag på väldigt länge. Jag har lyckats få en otroligt bra möjlighet på jobbet. Jag har gått ner lite mer i tid och lagt mina arbetstimmar på 4 dagar i veckan. Jag är alltså numer hemma på fredagar för att få klart min C uppsatts någon gång. Inet förrän nu har jag känt mig stark nog att ta tag i den men nu är jag faktiskt taggad att få den klar. Det är svårt, och jag vet att det är mycket att ta igen, komma ihåg och få bukt på innan jag ens kan komma i gång på riktigt. Jag vet att det är mycket jag har glömt, mycket jag behöver läsa och jag måste prata med läraren på skolan osv osv. Det kommer ta sin lilla tid och jag är väl medveten om att jag troligen inte kommer bli klar förrän i sommar. Mitt egna, personliga mål är att bli klar till sommaren. Det känns bra, men också svårt. Går man ner i tid, får man mindre lön, bara en sådan sak. Å andra sidan måste det här verkligen göras nu. De är dags och det kommer att kännas helt underbart när jag väl är färdig. Det vet jag, till 100%.

 

Det är nu, snart ett år sedan som jag och Felicias pappa separerade och nu, som jag sa känner jag mig beredd att ta tag i saker som jag missade på grund av det. Jag har helt enkelt kommit underfund med att det händer saker i livet, bra som dåliga som gör att livet helt enkelt, förändras. Ibland måste man lägga saker åt sidan för att ta tag i andra. För att helt enkelt klara av att stiga upp ur sängen, att kunna le åt sin dotter och se till att vi får rena kläder på oss.

 

Det senaste året har gått så otroligt fort! Ja, precis som alla andra år. Men det här året har både vart tungt, jobbigt, och väldigt väldigt roligt !

 

Tack vare en stöttande familj, som hjälpt mig med hämtningar och barnvaktspass när jag har mina apt:er, föräldramöten och gud vet allt. Tack vare otroliga vänner som stått upp och hjälpt mig så gott det kunnat. Och tack vare mig själv som gett mig fan på att faktiskt klara av det. Vissa dagar har jag velat slita håret av mig själv. Ungen blev sjuk titt som tätt och jag blev, och blir fortfarande ganska ofta tvungen att stanna hemma från jobbet. I början var det jobbigast då jag precis började ett nytt jobb och börjar med att vabba, och vabba och återigen vabba. Men jag är fortfarande med på tåget och jag hoppas att jag gör ett sådant bra jobb att chefen vill ha mig kvar, trots allt.

 

Och någonstans där emellan råkade jag, bokstavligen talat snubbla över en ny man. Tiden gick och desto mer den gick desto mer började jag att erkänna att jag faktiskt tyckte om honom, en hel del faktiskt.  Jens är en klippa och jag är så glad över att han finns med oss och att jag får ha någon att luta mig emot när dagarna börjar gå på kvällar, då barnet sover och ensamheten tar vid. Han har också stått där, lyssnat och funnits till hands.  

 

Och som alltid så finns hon där i alla lägen. Aldrig för lite för att inte nämnas i mina tacksägelser. Som jag älskar henne, min allra bästa, trogna vän. Sabina!

 

Sen har vi en till, en underbar liten varelse som jag skulle göra precis vad som helst för. Utan henne vore ingenting annat värt att arbeta för. Min älskade unge. Felicia!