Separationsångest!
Ja, när man verkligen behöver fixa och dona och göra i ordning vissa saker är det som om luften går ur. Energin försvinner och all ambition om att göra allt det där man borde, bara försvinner. Jag vet inte riktigt hur det går till eller varför det blir så här. Jag vet bara att jag ser framemot den här helgen och jag tror att jag behöver det. Jag behöver nog också bara få vara lite. Sova ut, träffa kompisar och andra vuxna själv. Utan barn. Men, det tar emot och det känns inte helt okej. Det känns inte bra i hjärtat. Separationsångest är bara förnamnet!
Jag vet, vet vet vet att det är väll självklart att mitt flickebarn har all rätt i världen att träffa sin far. Och jag vet att alla barn har rätt till sina TVÅ båda föräldrar och jag VET att jag inte skulle hindra någon av dem att få vara tillsammans. När dem är tillsammans och jag ser det på håll så blir jag faktiskt glad i hjärtat. Glad över att de har varandra. Över att Flis har en pappa som faktiskt älskar henne, antagligen precis lika mycket som jag älskar henne.
Det bara är det, att jag har haft henne så nära inpå under en så lång tid. Det har vart hattigt och fram och tillbaks. På senare tid har Felicias pappa vart här hemma hos mig med henne och det har känts rätt bra för min del också. Jag vet att Flis är trygg i miljön och jag vet att hon har allt på sina platser. Dock har Flis pappa endast haft henne halva varannan helg. Vilket har gjort att jag vant mig vid att bara vara ifrån Flis just den tiden. Nåja, Flis och hennes pappa har faktiskt träffats vid ett par till tillfällen. Ibland har han hämtat henne från dagis och tagit med henne till parken i en timme eller två.
Men då har hon kommit hem, hem till oss och jag har fått lägga henne, och ro om henne. NU, ska jag vara ifrån henne i två hela dygn! Hur i ursäkta uttrycket. Men hur i helvete ska det gå till!? Hur ska jag klara mig från att inte få göra allt det där? Att inte få lägga henne på kvällen och stryka henne i håret medan hon dricker sin välling.
Jag vet ärligt talat inte om jag kommer att kunna tänka på något annat än att jag bara vill vara hos henne. Usch vad hemskt! Om det är någon här som behöver avvänjas så är det jag. Och jag, kan mycket väl behöva få komma ifrån från allt det här ett tag. Det är klart att jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vill åka iväg till min kompis Therese i morgon. Det är klart att jag skulle ljuga om jag sa att jag inte vill vara ensam med Jens. Men, jag skulle bara vilja tanka på lite med Flis hormoner emellanåt. Bara tanken på att hon ska vara borta från mig i TVÅ dygn får mig att rysa och känna obehag.
Ja, det kanske är så att jag är sjuk I-huvudet eller nått.
Eller också är det så att jag bara behöver vänja mig lite.
