Nostalgitripp i Västerhaninge
Idag var jag och Felicia på födelsedagskalas hemma hos min bästa vän sen barnsben. Sabina. Vi åker i bilen och jag känner inget specielt mer än att jag ser framemot att träffa min vän och hela hennes familj. Men när jag svänger in på gatan, så kommer känslan tillbaka. Jag åker förbi lägenheteshus efter lägenehetshus. Det går ett rus genom kroppen. Jag parkerar bilen utanför min gamla balkong. Den balkongen är numer inglasad. Inte som när jag och min mamma och mina syskon bodde där, i lägenheten som den balkongen tillhör. Då, hade vi ett rött skynke för som min mamma satt upp på nått vis. Vi hade ett skynke uppe därför att vi hade en stor kaninbur som precis fick plats på kortsidan av balkongen. Min Pappa hade gjort kaninburen, just efter balkongens mått. Tre, eller fyra kaniner kunde man ha i buren. Och vi älskade den. Buren alltså, så fin den var. Och självklart älskade vi kaninerna. Och vi älskade pappa därför att han gjort buren åt oss.
Nåja, skynket var uppsatt därför att kaninerna inte skulle få för mycket sol på sig.
Men nu, bor det nog inga kaniner på den balkongen. Inglasad var den.
Var bor det för människor där nu? Hur ser det ut?
Jag tar ut Felicia ur bilen och tar henne på armen. När jag går där, över vägen på väg till Sabinas mamma. ( Ja det var där kalaset hölls) så, känns allt så otroligt nostalgiskt.
Jag har gått där på samma väg så många gånger. Ofta brukade jag titta upp mot balkongen och se om mamma stod där, aningen så rökte hon eller så ville hon påminna mig om tiden jag skulle komma hem. Och ofta fick hon slänga ner mina nycklar som jag glömt ta med mig. Jag var tvungen, att titta upp mot balkongen igen. Men det stog såklart ingen mamma där, vilket inte alls är så konstigt. Det är liksom, låt mig tänka. 11 år sen jag flyttade därifrån.
När jag går där på vägen och förbi huset som Sabina förut bodde i, ja på den tiden när vi var 10-11 år. Det känns för några sekunder som om jag är 11 år igen och snart ska springa upp för trappan och hålla andan ändå tills jag kommer ut på loftgången igen. Vi gjorde alltid så, Sabina och jag. Det luktade alltid så mycket rök i hennes port att vi bestämde oss för att alltid hålla andan när vi sprang i trappan.
Men idag, så fortsatte jag ett hus till. Gick förbi porten som jag förut sprang i för jämnan.
Nu, idag gick jag inte där ensam eller tillsammans med andra kompisar.
Det stod ingen mamma på balkongen och vinkade åt mig.
Jag gick där med mitt barn på armen.
Även om det kändes lite konstigt och minst sagt nostalgiskt så var det ändå ungefär så här jag hade tänkt det.
Jag skulle komma tillbaks ibland. Och allra helst med mitt barn på armen.
Tiden har förändrats. Men idag så gick jag där på samma gata som jag gått på säkert 1000 tals gånger. Och jag hoppas att jag alltid kommer känna den där härliga känslan i kroppen varje gång jag svänger in på vår gamla gata i fortsättningen. Vår gata, kommer alltid sitta kvar i hjärtat på oss!
” Ses i morrn, vi springer så fort vi kan! Glöm inte att hålla andan””
Hejdå!!
Hejdå!!
